Väderprognos för 5 dagar

fredag 9 december 2011

Vilken natt!!!

 

Det är storm och det ösregnar.

Jag blev brutalt väckt av att rullgardinen i sovrummet lät konstigt. Fönstret är ju öppet lite och visst kan den låta om det blåser, men inte så här.

Nåt var definitivt fel. Förfärligt fel!!!

Jag kravlade över dubbelsängen till fönstret för att se vad som hade hänt. Fönstret var öppen som den brukar när nätfönstret är där, med skillnaden att det inte fanns nåt nät.

Jag tyckte att det jamade utanför, dessutom. Hade nån av katterna ramlat ut?

Jag stängde till och gick upp, kallade på katterna, men det var bara Amanda som kom och jamade ynkligt. Smulan var spårlöst borta, Hade hon tagit sig ut genom den öppna fönstret???

Jag ringde maken 03:20 helt hysterisk och berättade att Smulan var borta och troligen hade ramlat ut genom sovrumsfönstret. Han lovade att komma så snart han kunde. Inte så enkelt mitt i natten och utan bil och här sitter jag i rullstol utan möjlighet att gå ut i natten och regnet och leta efter Smulan, som aldrig har varit ute på egen tass förutom i rastgården.

Efter en liten stund hör jag ljud från verandan. Ljudet lät som när jamisarna busar och klättrar på nätet. Jag öppnade ytterdörren.

Och där var hon, hon försökte ta sig in, men nät dörren är  stängd och hon är på fel sida av nätet!!!

Alltså… jag måste ta mig ut på verandan, öppna nät dörren och släppa in henne. Men jag måste stänga in Amanda först så hon inte kommer ut också.

Detta tog ju en stund och när jag äntligen är ute är Smulan borta igen. Jag stod och ropade i blåsten och hällregnet och hon kom efter bara en liten stund. Sjöblöt och iskall, precis som jag.

Jag ringde maken igen,  klockan hade hunnit bli 03:59 och sa att allt slutade väl och mattes älskade Smul var inne och i säkerhet. Han behövde inte komma genast, utan kunde ta det lugnt igen, åka och jobba och sedan komma i vanlig tid på eftermiddan.

Jag försökte lugna ner mig också. Det är inte bra för mig att bli så här uppjagad. Adrenalinet rusade igenom kroppen och hjälpte mig att: 1. ta mig ut utan rullstol 2. öppna och släppa in Smulan 3. ta mig tillbaka in utan att det hände mig nåt också. Nu gäller det att jag lugnar ner mig.

Allra först fick Smulan gottis. Tänk så smart hon är. Hon hade gått runt (eller under) huset till framsidan från sovrumsgaveln och “sa” till på sitt sett att hon inte ville vara ute mer, det var kallt, blött ensamt och jätteläskigt!!!.

För min del är jag helt slut. Jag är kall och känner mig skakig. Energin är helt slut i kroppen, men jag måste fixa nåt varmt att dricka, kanske äta nåt och sen gå och lägga mig (om jag vågar) och försöka sova lite till. Skulle behöva en varm dusch också, men jag orkar helt enkelt inte. Jag har i alla fall bytt till torra kläder.

Nu nån timme senare sitter jag med en mugg thé och försöker varva ner, men med huvudvärk. Lite av terapin var att jag fick skriva av mig. Smulan ligger trygg, varm och torr igen i soffan efter nattens dramatik.

Lyckan är fullkomlig igen.

/Julia

13 kommentarer:

  1. Hua så otäckt! *biter på klorna* Vilken tur att det slutade lyckligt i alla fall.

    SvaraRadera
  2. Stackars dig och stackars Smulan som var ute i det blöta, kalla. Man blir så fruktansvärt rädd när man tror att något hänt de små liven och jag förstår att du blev riktigt, riktigt uppjagad! Skönt att Smulan är tillbaka. Hoppas att ni fått upp värmen igen snabbt och kan vila lite nu. Kram Stationskattmatte.

    SvaraRadera
  3. Fy vad hemskt! Vilken tur att Smulan kom självmant in igen även om du tvingades öppna. Man blir rädd och speciellt när man som du inte själv kan ut och leta. Klok tjej du har!
    Hoppas du mår bättre nu för efter en sån adrenalin rusning är man skakig och lite sjuk.

    Kramizar & Vovisar

    SvaraRadera
  4. Det var ett ovälkommet drama i natten. Tur att allt gick bra till slut. Tror att du kommer känna dig väldigt nöjd med att ha klarat av situationen så bra när du lugnat dig.

    SvaraRadera
  5. Oj oj oj! Matte säger att de e som när lillhusse var liten och sprang o gömde sig ibland. Läskigt! Vilken stark matte dina katter har som orkade få dem i trygghet fast det var kallt o blött o jobbigt.
    *Buffar*

    SvaraRadera
  6. Hua vilken rysare!
    Men det är klart att Smulan ville gå en liten patrull när tillfälle gavs.
    Men husse förstår din oro till 100%.
    Första gången vi tassade ut var husse mycket orolig.
    Men när vi visade att vi faktiskt visste vart vi bodde lugnade han ner sig.
    Nosbuff

    SvaraRadera
  7. Vilka äventyr ni har varit med om inatt och jamarns så skönt att det slutade väl. Matte säger att hon förstår precis hur du kände det, hennes stora skräck är att vi skall rymma ut genom dörren och bli rädda och ta oss ut genom porten och ut på den väldigt trafikerade gatan.
    *Tasskramar till smulan och massor av tröstnosbuffar till matte*

    SvaraRadera
  8. hej. nämen hu så jobbigt!
    skickar kram till matte och klapp till smulis!
    /tass

    SvaraRadera
  9. Vilket förfärlig natt! *ryser* Det är uppenbart att Smulan - alldeles bortsett från att det var otäckt ute - förstod att du behövde hennes hjälp för att ni skulle hitta varandra igen, och som du säger, adrenalinet kan få en att göra saker man aldrig trodde man skulle klara. Skönt att ni är inne i värmen nu båda två, och jag hoppas att ni tar det lugnt idag!

    Kram från sr. Carina, klosterkatternas tjänarinna.

    SvaraRadera
  10. Huvva vilket hemskt äventyr !
    Tur att Smulan gick till altandörren och ville bli insläppt och tur att du inte ramlade på kuppen !!
    Hoppas ni hunnit vila upp er nu idag så ni är pigga nu när er make/husse snart kommer hem :)
    Önskar er en trevlig fredagkväll !

    SvaraRadera
  11. Åh, så förfärligt, kan leva mig in i hur du kände dig. Så hemskt att känna sig maktlös och frukta det värsta - för det gör man ju när ens älskling försvinner. Och så hemskt för Smulan, ensam, kall och våt därute i ovädret.
    En otrolig tur att hon till slut kom av sig själv och att du lyckades få in henne trots att hon var på fel sida. Förstår din lyckokänsla när ni var samlade igen allihopa inne i värmen och tryggheten.
    Många kramar och tassklappar

    SvaraRadera
  12. Hej!
    Jag tänkte på dig när jag skrev mitt inlägg som du kommenterade (http://wodzan.blogspot.com/2011/12/ratt.html). Jag läser din blogg och förfärades när jag läste detta inlägg. Jag har själv haft en kattunge som ramlade ut genom ett fönster, som var öppet och låst i det smalaste läge, men han kom ut ändå, rädslan var total.

    Jag läser din och de flesta andra kattbloggar men jag är så dålig på att kommentera.
    Vad glad jag blir när jag ser att du läser min blogg också :)

    Kram från Catta

    SvaraRadera