Idag vaknade vi till en klarblå himmel. Det är så mysigt med solsken. Vi behöver massor av den nu på våren! Sötaste Fröken Amanda fick ett ryck och rusade runt på morgonen som en liten kattunge.
Ingen kan gissa att hon är dryga 13 år. Killarna som var här och lagade muggen trodde att hon var en unge. De häpnade när maken berättade hur gammal hon verkligen är. Hon är ju rätt liten till växten och är ganska lätt och är en mycket smidig liten dam. Hon är vårt pälsklädda och tämligen bortskämda barn. Hon får all den uppmärksamhet hon vill ha och behöver. Jag tror inte att hon saknar Smulan lika mycket längre, som jag gör. Smulans fina sten står i fönstret och jag ser den varje gång jag höjer blicken, men där får hon vara kvar. Hon finns liksom här även fysiskt tack vare den. Jag har inte heller ändrat på något i den bildspel som jag har på startsidan. Hon finns ju för alltid kvar i mitt hjärta! Precis som alla de andra som vi har mist före henne.
Nu har min bankande granne bytt ut hammaren mot nån helvetesmaskin som han låter med. Det är nån motordriven mojäng. Jag undrar vad han sysslar med egentligen. Nåja, han måste ju få låta på dagtid oavsett vad jag tycker om saken. Så det är bok i hörlurar idag med.
Detta åt jag till lunch.
Jag var ju tvungen att äta upp resterna. Maken äter inte “radhusbiff”, medan jag tycker om det. Med lite bacon till blir det jättegott. Visserligen är det lite jobbigt att stå medan jag steker, men det är den väl värt när den är färdig. Amanda tiggde lite och hon fick smaka. Nåja inte blir blodpudding hennes älsklingsrätt precis, men hon åt upp de små smakbitarna hon fick utan lingonsylt.
Nu ska jag vädra ut stekoset och sitta en liten stund i solen under tiden.
Ha en fortsatt trevlig tisdag!