söndag 3 maj 2015

Ännu en dag har gått!

 

Vi har klarat ännu en dag, Amanda och jag, i vår förtvivlan! Tankarna mal runt i huvudet och med alla måsten jag har framför mig känns som om jag skulle försöka bestiga Mount Everest med rullstol!

Den ena efter det andra “viktiga” dyker upp och just nu känns det som om jag måste skriva en lång lista på alla måsten!

Jag ska försöka koppla bort allt för idag i alla fall. Jag har pratat en lång stund med en vän som har lovat att hjälpa mig med en del praktiskt. Det är jag henne evigt tacksam för! Tack käraste A för att du finns!!!

Allra först ska jag träffa “min” präst Eva imorgon och ordna med det praktiska runt Lennarts begravning. Tur att vi har pratat om allt sånt här och vet hur vi ville ha det. Att han skulle gå bort före mig, fanns ju inte på kartan i min värld. Men nu blev det så och visst känns livet orättvist just nu. En sak är en lättnad dock, det är att Eva har lovat att ta hand om själva ceremonin.

Det gäller att kavla upp ärmarna och försöka ta tag i allt annat praktiskt i tur och ordning, men en en sak i taget ändå. Jag måste ju!

Amanda tar tass om mig så gott hon kan. Hon är en stor tröst i min förtvivlan. Jag har tur som har henne!

Var rädda om varandra och ha en trevlig söndag!

/Julia

18 kommentarer:

  1. Jo jag förstår att det blir mycket du får ta tag i nu men glad att du har din präst som lovat hjälpa till och att din vän A kan stötta dig med det mesta. Men ta det lugnt också Julia du måste. Hoppas Eva kommer till dig och ni får prata. Det var ju bra att du och L haft diskussion om hur ni vill ha det om...... känns lättare för dig. Sköt om dig och Amanda, du vet att vi har tankarna hos er i denna stund, kramizar Gunilla.

    SvaraRadera
  2. Julia, trots att jag 'bara' känner dig genom din blogg så tänker jag ofta på dig och det du nu går igenom! Ditt mående känns i det du skriver dessa förtvivlade svarta dagar, liksom glädjen kändes av i det du skrev innan din make gick bort. Sänder många tankar dig till och lilla Amanda (söta fröken :-)) Lena

    SvaraRadera
  3. Kram från oss i Skåne Yvonne o Elvis.

    SvaraRadera
  4. Det finns många måsten nu men gör dom efterhand. Det är jobbigt nog med sorgen. Ta de viktigaste och låt sen de andra komma och det gör de för bara man börjat så känns det om inte lättare så mindre tungt.
    Skönt att du får hjälp av prästen och din vän.

    Kramar & Nospussar

    SvaraRadera
  5. Små steg i taget mitt i all förtvivlan och sorg.Vi tänker på er <3 Nosbuffar och kramar

    SvaraRadera
  6. Ja, man får sätta ena foten framför den andra och gå framåt, men precis som du säger - en sak i taget, och du gör så rätt som slår av på takten när du känner att det går för fort och blir för mycket. Visst blir man tacksam och rörd när man märker hur många det finns som vill hjälpa och stötta.
    Ta hand om dig, och låt Amanda trösta dig, hon är ju den verkliga experten på det!
    Många kramar och tassklappar

    SvaraRadera
  7. Det viktigaste är att du får ta allting i din takt, efter vad du orkar just i den stunden. Så skönt att du har din vän vid din sida! Mamma och jag har pratat mycket om dig idag (jag besökte henne på sjukhuset), och vi är så bestörta över vad som hänt. Vi tänker på dig och ber för dig! Är det någonting du behöver, så tveka aldrig inte att höra av dig. Stor kram och våra varmaste tankar, Gitte och Kicki (sr. Carina).

    SvaraRadera