Om mig

Jag drabbades av stroke den 30 mars 2008 som en blixt från klar himmel.


Efter sammanlagt 9 veckor på Danderyds Sjukhus, med 2 veckor, det första dygnet på "akut avdelning"  där de upptäckte att jag har diabetes typ 2 och sedan på en vanlig medicinsk avdelning.  
För att sedan flytta till  rehabiliteringen, där jag låg i 7 veckor och jobbade stenhårt med sjukgymnastik för att återfå så mycket som möjligt av min tappade rörelseförmåga.

Efter det fick jag äntligen komma hem lagom till midsommar och min födelsedag lite senare. 


Jag var ensam den första veckan för att sedan vara tillsammans med min man under hans 5 semesterveckor.
Jag fick hemsjukvård av sjukgymnast och arbetsterapeut som kom hem till mig en gång i veckan under nästan 1 år. 


Jag klarade mig dock helt utan annan hjälp under vardagarna enda från början. 
Jag har aldrig haft nån hemtjänst, städhjälp eller annat.


Jag har i och för sig ett trygghetslarm om jag skulle falla, vilket är skönt. Skönast är att jag aldrig har behövt "larma", även om Amanda har lyckats med att trampa på "rätt" knapp 2 gånger. 


Jag sitter i rullstol på grund av min skada, en stark försvagning på min vänstra kroppshalva. 
Det innebär att jag bara kan och orkar gå 5-10 meter med gång-hjälpmedel = en bock eller ett betastöd (= en sorts rullator fast den är utan hjul och flyttas mekainskt för varje steg). Jag måste vila efter dessa få steg. Vilket innebär att jag planerar mina promenader noga och ser till att jag har nånstans att vila på.
Jag har en elrullstol för utomhusbruk och färdtjänst.


Jag hade tur i oturen dock, för den drabbade mig bara motoriskt - inte mentalt. Vilket är mycket ovanligt fick jag veta. 
Jag har inte "tappat" någonting alls mentalt och jag måste säga att jag sitter hellre i rullstol, än att ha tappat till exempel minnet eller orienteringen. Vilket många drabbas av.


Jag tränar hårt dagligen och har fått en hel del av min rörelseförmåga tillbaka i benet, handen och armen på min trasiga sida. 
Från att ha flyttat min vänstra hand och arm med den högra klarar jag idag till och med att skala en apelsin!


Jag kommer aldrig att kunna gå igen som förr, men jag lever och har ett bra liv med min älskade make sedan mer än 30 år och våra gosiga jamis, Busiga Söta Fröken Amanda, vilket är det viktigaste!


Om du har några frågor, lämna en kommentar så ska jag självklart besvara dem, om jag kan.

Uppdatering:


Mitt liv har blivit till en levande mardröm!

Jag fick besök igår av två poliser, som berättade att att min älskade make och Amandas husse, Lennart, hastigt och mycket oväntat avlidit måndagen den 27:de april 2015.




Så här sitter vi, Amanda och jag, mitt i den värsta tänkbara mardröm, som kunde drabba oss.
Mer information finns i bloggen under 28 april 2015 och framåt.

Ännu en uppdatering:
En fin bild från den stämmningsfulla begravningen den 22:ra Maj 2015 kl 11:00. 
En enkel "Akt med urna" förättad av min vän och präst Eva C. Enligt Lennarts önskan. 


2 kommentarer: