Idag busas det nog mer än vanligt runt om i världen. Ännu en “helg” som många har tagit till sig från Amerika. Jag tycker bara att handeln passar på att öka kommersen och säljer en massa extra (onödiga) saker till barnens glädje och föräldrarnas sorg. Det var många gråtande barn i affärerna i lördags med allehanda maskeradsaker och godis i nyporna.
Jag ser ju inte mycket av de utklädda barnen här på vischan, men jag har läst om den gångna stökiga helgen runt om i landet. I USA är det Halloween den 31 oktober, de flyttar inte på sina helger som vi till en lämplig lördag-söndag.
Maken var och tände ljus på kyrkogården redan i torsdags och såg att de fortfarande brann igår. Här tände vi några lyktor i lördags som brinner än.
Det är så vackert med alla ljusen på kyrkogårdarna Allahelgona helgen. Som barn bodde jag i Solna, vid Haga Norra, högt upp med utsikt över kyrkogården. Det var mäktigt att se alla ljus som brann. Nån enstaka år var det till och med snö och då var det ännu vackrare.
I och med att vi gick tillbaka till normaltid i helgen är det mörkt för maken både morgon och kväll på väg till och från jobbet. Fast det hinner gry någon vecka till på morgonen.
Det är just mörkret som jag inte tycker om med vintern. Mörkt när man går upp och mörkt tidigt på eftermiddan. Den här årstiden vill åtminstone inte jag göra en massa saker efter mörkrets inbrott. Jag har helt enkelt inte lust med att gå nånstans på kvällarna. Sommartid gick vi ofta en kort kvällspromenad innan vi la oss, men aldrig under den mörka årstiden. Det är alldeles för besvärligt med att klä på sig allt man behöver på grund av kylan. Vi sitter och myser med tända ljus inomhus istället. Jag tänker på alla våra hundägande vänner som måste ut oavsett väder, dagsljus eller ej.
Vädret är milt och molnigt. Termometer visar 6,8 grader och det var runt 6 grader som kallast inatt.
Idag händer det inte mycket hos mig. Jag ska datorisera tre av Lars Widdings böcker. På Årstafruns tid, På Ryttmästarens tid och Majors avsked. Alla är författaruppläsningar från 80-talet. De är allra bäst. Då hör man exakt hur författaren har avsett med betoning på orden just där han eller hon tänkt. Jag mindes knappt att vi hade dem. Maken hade dem med sig ut tillsammans med några av Arto Paasilinnas romaner. Den Ljuva Giftkokerskan, Hoppsan, jag är död, Milda makter, Harens År och några till. Vi gillar hans lite bisarra humor. Det får bli dagens projekt.
Ha en riktigt fin dag, trots att det är måndag!