Godmorgon kyliga onsdag!

 

Allra först vill jag tacka för alla underbara kommentarer för gårdagens inlägg (jag blev jätteglad och inte så lite generad över era vackra ord).

Jag skriver ju bara rakt ur hjärtat och att jag älskar min man över allt annat på denna jord har väl inte undgått någon. Att det är ömsesidigt har ni fått veta också. Vi passar ihop som 2 pusselbitar. Detta insåg mina föräldrar redan vår första jul tillsammans 1979. Pappa beställde en ganska stor guldberlock som var ett pussel, bestående av endast två bitar med våra namn ingraverat på var sin bit av en god vän som var guldsmed, som julklapp av honom och mamma. Vi fick själva “bryta isär” bitarna. Maken bär biten med mitt namn och jag med hans. enda sedan dess.

Vår största sorg var att vi inte fick några barn, läkarvetenskapen kunde inte hjälpa oss då i början av 80-talet. Vi har kommit över det och funnit oss i att vi inte skulle bli föräldrar. Det har bara svetsat oss ännu fastare samman. I vår bekantskapskrets har vi bara ett annat par som har levt tillsammans lika länge med samma partner. Vilket kan bli knepigt de få gånger vi bjuder vänner på fest, men det går bra efter att vi tänkt till lite.

Nog med nostalgin. Vi har sovit gott denna kyliga natt. Nätfönstret har maken plockat ner i söndags innan han åkte. Det var ganska kyligt i sovrummet när nattemperaturen sjönk till bara några plusgrader. Nu är fönstret öppet lite för luftväxlingens skull. Nätfönstret i det lilla fönstret i duschen får vara kvar. Dörren in dit är på vid gavel när jag är ensam, jag har ryggen emot och har inga ögon i nacken, så jag ser inte toan . Vi har pratat om att göra ett luftintag till. Det finns bara ett i duschen och den räcker inte utan något mer om vi har alla fönster stängda tycker jag. Speciellt kalla vintrar. Jaja, vi får fixa en eller två till någon gång i framtiden. Det behövs speciella verktyg till att borra hålet genom väggen och dem har vi inte. Vi får fråga nån av de pyssligaste grannarna om de har nån att låna ut, så vi inte ska behöva köpa nån. Det fixar sig.

Jag satt och funderade på vilka ljudböcker vi har hemma. De är många. Det flesta av Jan Mårtensons charmiga deckarserie om antikhandlaren i Gamla Stan, Johan Kristian Homan och hans härliga sambo siamesen Cleo, som ger honom en hjälpande knuff med sin mjuka tass i rätt riktning ibland för mordgåtans lösning.

Liksom Håkan Nessers dekalog om kommissarie Van Veeteren i Maardam någonstans i Europa.

Sedan är det Liza Marklunds många böcker om journalisten Annika Bengtzon och några av P.D. James och hennes kommissarie Adam Dalgliesh. Oj, det är många fler, romaner och biografier… och definitivt inte alla ändå.

För att inte tala om alla dem som är på gamla kassetter, före CD-skivornas tid. Hur jag nu ska få över dem på CD-skivor. Jag vet att det finns apparater för det också, men det får vänta. Vi har inte pengar till flera apparater och jag har inte tid till det just nu. Jag ska ordna de andra, dem på CD-skivor, under hösten och vintern först. Jag lär få roa mig länge.

Jag ska nog sluta att skriva om böcker nu, jag tjatar nästan öronen av er med dem. Men vi älskar böcker. I vårt arbetsrum i “stan” har vi 6 Billy hyllor som är 90 X 180 fullt med vanliga böcker. I flera av dem står böckerna i dubbla rader dessutom. Hur många de är har jag inte orkat räkna ens. En av bokhyllorna är reserverade för våra gamla barn och ungdomsböcker. Makens Fem böcker, mina Lottaböcker bland mycket annat. En del skolböcker och kurslitteratur finns där också.

Ha en trevlig onsdag, hoppas att solen får skina på er, även om vi har en mulen dag!

 /Julia