Vilken natt!!!

 

Det är storm och det ösregnar.

Jag blev brutalt väckt av att rullgardinen i sovrummet lät konstigt. Fönstret är ju öppet lite och visst kan den låta om det blåser, men inte så här.

Nåt var definitivt fel. Förfärligt fel!!!

Jag kravlade över dubbelsängen till fönstret för att se vad som hade hänt. Fönstret var öppen som den brukar när nätfönstret är där, med skillnaden att det inte fanns nåt nät.

Jag tyckte att det jamade utanför, dessutom. Hade nån av katterna ramlat ut?

Jag stängde till och gick upp, kallade på katterna, men det var bara Amanda som kom och jamade ynkligt. Smulan var spårlöst borta, Hade hon tagit sig ut genom den öppna fönstret???

Jag ringde maken 03:20 helt hysterisk och berättade att Smulan var borta och troligen hade ramlat ut genom sovrumsfönstret. Han lovade att komma så snart han kunde. Inte så enkelt mitt i natten och utan bil och här sitter jag i rullstol utan möjlighet att gå ut i natten och regnet och leta efter Smulan, som aldrig har varit ute på egen tass förutom i rastgården.

Efter en liten stund hör jag ljud från verandan. Ljudet lät som när jamisarna busar och klättrar på nätet. Jag öppnade ytterdörren.

Och där var hon, hon försökte ta sig in, men nät dörren är  stängd och hon är på fel sida av nätet!!!

Alltså… jag måste ta mig ut på verandan, öppna nät dörren och släppa in henne. Men jag måste stänga in Amanda först så hon inte kommer ut också.

Detta tog ju en stund och när jag äntligen är ute är Smulan borta igen. Jag stod och ropade i blåsten och hällregnet och hon kom efter bara en liten stund. Sjöblöt och iskall, precis som jag.

Jag ringde maken igen,  klockan hade hunnit bli 03:59 och sa att allt slutade väl och mattes älskade Smul var inne och i säkerhet. Han behövde inte komma genast, utan kunde ta det lugnt igen, åka och jobba och sedan komma i vanlig tid på eftermiddan.

Jag försökte lugna ner mig också. Det är inte bra för mig att bli så här uppjagad. Adrenalinet rusade igenom kroppen och hjälpte mig att: 1. ta mig ut utan rullstol 2. öppna och släppa in Smulan 3. ta mig tillbaka in utan att det hände mig nåt också. Nu gäller det att jag lugnar ner mig.

Allra först fick Smulan gottis. Tänk så smart hon är. Hon hade gått runt (eller under) huset till framsidan från sovrumsgaveln och “sa” till på sitt sett att hon inte ville vara ute mer, det var kallt, blött ensamt och jätteläskigt!!!.

För min del är jag helt slut. Jag är kall och känner mig skakig. Energin är helt slut i kroppen, men jag måste fixa nåt varmt att dricka, kanske äta nåt och sen gå och lägga mig (om jag vågar) och försöka sova lite till. Skulle behöva en varm dusch också, men jag orkar helt enkelt inte. Jag har i alla fall bytt till torra kläder.

Nu nån timme senare sitter jag med en mugg thé och försöker varva ner, men med huvudvärk. Lite av terapin var att jag fick skriva av mig. Smulan ligger trygg, varm och torr igen i soffan efter nattens dramatik.

Lyckan är fullkomlig igen.

/Julia