Som Smulan och Amanda berättade för några dagar sedan, fick vi ett blogg Award av Dui och Deco och deras snälla matte.
Nu tänkte jag besvara en av frågorna som hörde till mer seriöst.
Varför började du blogga?
Som ni redan vet fick jag en stroke den 30 mars 2008. Efter 9 mycket långa veckor på Danderyds Sjukhus fick jag äntligen komma hem lagom till midsommar och min födelsedag. Jag fick hembesök av sjukgymnast 1 gång i veckan första året för att fortsätta min rehabilitering. Maken hade möblerat om helt för mig här medan jag låg på sjukhus. Jag satt ju i rullstol och vissa saker var han tvungen att ändra på. Han tog bort mattorna och bytte vår låga soffbord mot ett i vanlig höjd. Det var en enorm omställning för oss båda.
Jag fick också en ny laptop i present av maken för att skingra min ensamhet. För visst var/är jag rätt så ensam under vardagarna. Vilket jag trivs med i och för sig, men förr kunde jag välja själv. Det blev inte lika enkelt efter jag blev sjuk. Nu kunde jag inte sätta mig i bilen och åka vart och när jag ville. Det är mest mitt oberoende som jag saknade mest i början.
Med en ny dator och internet öppnade sig världen igen. Jag minns knappt hur det hela började, men jag var och är medlem på en sida på nätet sen många år och jag kunde besöka den igen. Flera av mina vänner där bloggade. Jag visste knappt vad det var då, bara hört talas om det.
Jag läste deras och funderade några månader och till slut beslutade jag att göra ett försök i alla fall. Jag kunde ju alltid sluta om jag tröttnade.
Sagt och gjort, jag började skriva min offentliga dagbok, men skulle nån läsa den??? För vem i all sin dar skulle vara intresserad av mig och mitt liv??? Här är mitt allra första inlägg om ni vill ta er omaket att se hur det hela började. Det har blivit drygt 1.500 inlägg på två bloggadresser sen jag började.
Sedan 19 februari 2009 har jag skrivit så gott som varje dag. Ibland till och med flera gånger per dag. Där “träffade” jag flera av mina nyare bloggvänner, många av dem har slutat att skriva för länge sedan, men några har jag kvar.
En av dem är denna lilla busiga vovve och hans matte, mina absolut trognaste läsare!
Får jag presentera lille Aamor. Jag hoppas att hans matte har överseende med att jag publicerar kollagen som jag gjorde på honom då för länge sedan. Han är en tjusig Shih Tzu kille som älskar katter. Busig som 17 ibland, men nästan alltid snäll, när han inte är envis och inte riktigt vill som matte önskar. Idag är han dryga 3 år gammal och är nästan lika busig som när han var valpis.
Ja, det var såhär det hela började och till min egen förvåning sitter jag fortfarande och skriver så gott som dagligen än.
Jag är tacksam över er som orkar läsa om och kommentera mitt tämligen händelselösa liv på vischan i en liten stuga med mina pälsklingar.
Ha en fin dag, det är ju fredag!
"tar sig tid"? "orkar"? Du har inte höga tankar om ditt skrivande, vännen. Men VI besöker din blogg varenda dag sedan vi fann den, och vi tycker MYCKET om ditt skrivande. Du må vara hur "vanlig" och "ointressant" som helst... för oss är du en speciell vän, om än en vi inte haft glädjen att träffa (ännu), och vi vill veta hur du har det. Dessutom har du ju två jamarsöta katter! ;-)
SvaraRaderaKram från sr. Carina och Gitte, klosterkatternas tjänarinnor.
Vi jamar med Klosterkatterna och håller med dem till fullo. Visst är det härligt med de nya vänner som man faktiskt får genom bloggen även om man inte träffats IRL så känner man ändå värmen och omtanken. Hoppas att ni får en riktig mysig kväll och att ni inte behöver vänta alltför länge på husse. Nosbuff
SvaraRaderaEftersom jag och blogghjälpen inte har så mycket tid att läsa bloggar så kommenterar vi bara några av de vi läser. Jag tycker din blogg har ett djup som visar att du en är varm och tänkande tvåbening. Jag tror att många tycker som vi, eftersom många ju kommenterar din blogg. Fortsätt som du börjat och hälsa dina katter från mig. Dina
SvaraRaderahej.
SvaraRaderava kul att läsa om hur du började blogga!
jag läser din blogg varje dag,men ibland glömmer jag att kommentera,beror på hur jag mår,bättre att inte skriva nåt om man är på dåligt humör vettu..
Din blogg är helt underbar vill jag och matte säga, du är så stark och så positiv, även om du kanske inte alltid känner dig så.
SvaraRaderaTack för det fina du skrev om mig.
Du får använda mina bilder hur mycket du vill.
Ha nu en trevlig helg och njut!
Kramizar & Vovisar
Vi jamar som övriga missevänner.
SvaraRaderaVi besöker oxå din fina blogg varje dag, även om vi inte jämt kommenterar, så hälsar vi på iaf.
Det är så trevligt att se vad ni hittar på, varje dag.
Vi har oxå fått så fina bloggvänner genom alla bloggar vi hälsar på. Både vi och matte.
Många har slutat att höra av sig både i mattes blogg och i våran blogg, men dom vi har kvar, är vi så rädda om.
Det finns så många fina bloggvänner på nätet, som vi ALDRIG hade kunnat drömma om.
Tass på er alla.
Ha en trevlig 2 Advent
Tass Tass
Intressant att få veta lite mer om hur det kom sig att du började blogga. Vi kan bara instämmare med föregående kommentarer: vi tycker väldigt mycket om att läsa din blogg. Tänk att man kan få så många fina vänner genom bloggvärlden! Kurr och burr.
SvaraRaderaJamar som de andra, det är jättekul att höra hur det började. Det är inte så ofta vi tassar en kommentar, men vi läser bloggen med nöje varje dag.
SvaraRadera*nosbuffar*
Vi tillhör dina trognaste läsare, även om vi inte varit med från början. Och vi vill inget hellre än att läsa om ditt vardagsliv, det ska du veta! Du skriver så mysigt och personligt att man riktigt känner hur man sitter där och dricker te och äter mackor med dig :-)
SvaraRaderaAtt vi sedan är fulla av beundran för din kamp att komma tillbaka efter stroken behöver vi ju knappast säga!
Du och missarna är några av våra viktigaste vänner i bloggvärlden.
Kramar och tassklappar
Kära Hjulia,
SvaraRaderadin blogg är i sin personlighet och mjuka enkelhet något av det vilsammaste jag har att läsa mellan alla hemska rapporter om vanskötta katter och kampen om att dra in ännu en peng här och där (men det är ett kärt slit! ♥) till behövande missar!
Jag behöver din stillsamma förankring i verkligheten, du verkar så fascinerande fördragsam trots ditt livs begränsningar och det ger mig också referenser till den rusande världen runtom oss. Kanske många drömmer om att få leva rofyllt /dock utan handikapp/ i en trygg bubbla på landet med ett par goa katter?!
Du imponerar med en ömsint värme och har ett vackert och färgrikt språk - ja och så är du ju kattmänniska, det viktigaste av allt! Vi fyrfota bryr oss ju inte om i fall någon går på tassar eller hjul.
Jag vill också skicka en respektfull jätteTassKram till din rare make som så varsamt och i körlek är med dig! Att orka ha en så varm och aimabel relation efter det din stroke ställde till - det är aktningsvärt! ♥
NosPussar Wikki
PS Jag har kvar många av de småkatter som jag fick av dig - det kommer fler Tasserier där de ska få följa med! Tack ännu en gång!